För en tid sedan frågade min gamla lärare Marie mig om jag kunde tänka mig att sy en överdel till henne i linnetyg som hon har vävt, med sytråd som hon också spunnit. Ville jag göra det om jag inte fick använda måttband, strykjärn eller bra belysning? Och om jag var tvungen att sy i råväv? Om jag var tvungen att sy effektivt och rationellt snarare än snyggt? Detaljer fick jag välja själv men det skulle vara något som påminde om gamla överdelar och som funkar bra att jobba i idag. Tyget som blev över skulle jag få.
Ja, kul! Tänkte jag. Tanken var att undersöka på vilket sätt redskapen och omgivningen påverkar sömnadsprocessen och om gamla allmogeöverdelar kan ha sytts i råväv.
Måtten tog jag som hastigast under en fikarast med hjälp av en lintråd som Marie spunnit. En knut i början och sedan en knut för varje mått: Handledsvidd, halsvidd, överarmsvidd, halv famn och bystvidd. Livlängden bak (rygglängden) mätte jag med mig själv istället, den var precis lika lång som min aln. Och om någon mönsterkonstruktionsmänniska undrar vad ”halv famn” är för konstigt mått, så är det från atlaskotan till ärmslut. Ett mycket praktiskt mått att ha när man konstruerar kläder av raka stycken och kilar.
Mönstret konstruerades med enbart raka stycken. Just det här specifika snittet är inspirerat av en arbetsöverdel från Mora. Kort bål, halvlånga ärmar med ärmspjäll och rynkade ärmslut utan stängning. Till bålen använde jag tygets hela bredd och längden blev två alnar. När jag mätte resten så utgick jag från knutarna jag hade på mått-tråden men lade till lite rörelsevidd på breddmåtten. Halsringningen blev lika djup som avståndet från min pekfingertopp till min tumme och lika bred som avståndet från tumme till lillfinger när handen är lite utsträckt. Ungefär samma mått som på de gamla överdelarna.
Sömnaden var bitvis härlig och bitvis lite bökig. Att sy med jämn, glansig och stark handspunnen lintråd i linneråväv var på ett sätt väldigt lätt: tråden gled otroligt lätt genom tyget. Å andra sidan så fransade tyget upp sig mycket mer än vad det skulle gjort om det var tvättat. Mycket mer! Det blev en hel del sömnadsteknikstaktik för att parera det, men det gick ändå.
Att sy utan att pressa var ju inga större problem eftersom linne går lätt att platta till med fingerborgen eller saxens baksida. Visst, det blir inte sådär platt som en söm i en välskräddad linnekavaj, men det blir lika platt som i gamla folkliga linneplagg.
Att sy utan elektrisk belysning funkade också ok, i alla fall dagtid. Kvällstid blev det svårare. Sy gick väl helt ok men att försöka trä nålen i skymningen var otroligt svårt även om jag hade ett stearinljus som belysning, det var som om ljuslågans sken svaldes av det grådaskiga skymningsljuset. Lite lättare blev det när det mörknat helt och det lilla ljuset faktiskt gjorde skillnad.
Nu är överdelen klar och jag må säga att det var ett himla roligt projekt! Jag tog tyvärr inte tid på förberedelserna men tror att de tog ca 5 timmar. Själva sömnaden tog ca 8 timmar effektiv tid, men räknar man med ställtid och låg effektivitetskvot (eftersom jag gjorde det här parallellt med en flytt och flyttkaos, gesällbrev och historiska stygn-projektet och så måste man ju ta paus ibland) så tog nog allt kring sömnaden närmare 16 timmar. Sammanlagt bör projektet alltså tagit någonstans runt 21 timmar. Rätt snabbt ändå, men å andra sidan är det ett väldigt enkelt plagg i grovt tyg och helt utan broderier. Ett liknande, helt handsytt plagg, i tunnare tyg och med dekorationer hade antagligen tagit dubbelt så lång tid.
Oavsett hur lång tid det tog så var det ett himla intressant projekt. Jag vill fördjupa mig mer i det där med mönsterkonstruktion och måttagning enligt äldre metoder och vill definitivt sy mer med handspunnen sytråd, men jag undviker nog att sy i råväv ett tag framöver.
Och hur blev den då, kanske någon undrar? Jo, den kom fram till Marie härom dagen och den passar!
emma frost 