emma frost

Linneplagg har jag mest sytt för att de är bra att ha, inte för att det är kul att sy. Men i år, i år hände något. En blandning av en personlig brist på historiska särkar, ett gäng väldigt inspirerade (och inspirerande) kursdeltagare och en hög med handvävt bra-att-ha-linne gjorde att jag en till min egen förvåning sytt ett gäng särkar under våren. En av dem är denna, en enkel handsydd särk med lite puffärm. Det lär bli fler liknande, för den är vansinnigt bekväm.

Jag har utgått ifrån en särk från Lyhundra, Uppland som finns på Nordiska museet, NM.0186407, och gjort min med i stort sett samma mått som originalet, mest för att jag var nyfiken på att se hur den skulle sitta på mig. Lite kortare blev den dock, jag hade helt enkelt inte mer tyg. Det finns flera olika dateringar på originalet beroende på om man tittar på digitalt museum (1830-tal) eller på den uppmätning som Kicki Kirvall Hanses har gjort (1840-1850-tal) men båda verkar rimliga. Det är för övrigt Kirvalls mönster som jag utgått mest ifrån när jag sytt den.

Modellen är enkel, ett långt bålstycke utan axelsömmar som är utställt med kilar nedtill (ena kilen skarvad, den andra hel). Urringningen är relativt liten och något rundad. Ärmarna är rektanglar med veck mitt uppe på axeln och ärmspjäll i armhålan. Bålen är väldigt vid vilket kan tyckas konstigt men egentligen är väldigt logiskt: det gör ju att man slipper dragningar över axlarna trots att ärmarna är relativt smala.

Tyget är ett gammalt handvävt linnetyg i tuskaft. Det är ett äldre tyg och alltså inte jag som vävt, men det gör ju att särken redan är mjuk trots att tyget från början är rätt grovt.

Sömnaden är enkel den med, skarvarna är sydda med ”falsk fällsöm” (fråga mig inte varför den kallas så, men stadkanterna läggs omlott och sys ihop med fållstygn), sömmarna är sydda med eftersygn och fällda med fållstygn. Fållarna är också sydda med vanliga fållstygn. Det är inte så bara förresten, fållstygn är ändå mitt favoritstygn.