Gurkmejafärgning á la 1700-tal

För ett tag sedan fick jag lite färgningsrecept av en vän, bland annat Carl Gustav Bergling färgningsbok från 1772. Där finns allehanda färgningsrecept för linne. Vissa verkar bra, men andra får mig att haja till. Ett sådant recept är detta:

1. Gult att färga på Linnet med Gurkmej.
Til 1 skålpund Garn, som är rengjordt och alunerat, tager man Gurkmej för 1 Mark Dansk eller ongefehrligen 24 S:mt, pulweriserar thet samma tillika med 2 lod Alun, som ock stötes mycket fin. Theßa 2:ne specerier kokar man i så mucket färskt watn som man kan paßa at thet wäl kan stå öfwer garnet. Theruti lägger man tå arnet eller Lärftet, och låter thet koka en half timma, tå man emedertid thet flitigt omrörer och wänder, och låter thet sedan stå i färgen in til theß thet nästan blifwer kallt: hwarefter thet utskölljes i färskt watn, så är thet färdigt.

Sedan tidigare har jag dåliga erfarenheter av att färga med gurkmeja på ylle, och växtfibrer brukar ju ha svårare att ta till sig färg… kort sagt, jag blev skeptisk och nyfiken. Varför använda dyra kryddor till färgning när färgen inte blir hållbar? Eller blir den det? Var det jag som fått allt om bakfoten? Det fanns inget annat att göra än att prova.

gurkmeja, växtfärgning, 1700-tal
Färsk gurkmeja.

Tanken var att använda torkad och pulveriserad gurkmeja, men när jag hittade färsk dito i mataffären slog jag till. Varför inte testa båda när jag ändå höll på?

I receptet står alla enheter i skålpund, mark, lod och så vidare. Ett skålpund är ungefär 425 gram och ett lod ca 13,29 gram. Hur mycket gurkmeja man fick för en mark Dansk under 1770-talet har jag ingen aning om, och inte hade jag någon digitalvåg i sikte för att kunna räkna om receptet och väga ordentligt. Det hela slutade med ett improviserat recept för fyra små oblekta linnebitar som först betades i ca 1 matsked alun i en dryg halvtimme. Sedan kokades gurkmejan med en tesked alun i vatten, ungefär en halvtimme (en kastrull med 1 matsked torkad gurkmeja och en kastrull med två bitar färsk gurkmeja som rivits). Efter en halvtimme lade jag i två linnebitar i varje kastrull, de fick färgas ganska nära kokpunkten i ca en timme och sedan svalna i badet.

Resultatet? Det blev gult. Jättegult! Frågan var bara, hur bra skulle färgen hålla? Två av linnebitarna satte jag upp i ett fönster under några relativt mulna veckor i april och två lade jag i en mörk låda. Efter ett tag, kanske fyra veckor, tog jag ned och jämförde bitarna. Resultatet syns på bilden här under.

gurkmeja, växtfärgning, 1700-tal
Från vänster: Färsk gurkmeja som förvarats mörkt, färsk gurkmeja som solblekts, torkad gurkmeja som solblekts och slutligen torkad gurkmeja som förvarats mörkt.

De linnebitar som utsatts för solljus har nästan fått tillbaka sin ursprungliga oblekta färg, i alla fall på den solblekta sidan. På baksidan finns en hel del gult kvar.

gurkmeja, växtfärgning
Till vänster: Linne färgat med färsk gurkmeja och förvarats mörkt. Till höger: Linne färgat med färsk gurkmeja och solblekt på ena sidan.

Ja, vad ska man säga? Att gurkmeja är ett bra färgämne för sånt som sällan befinner sig i solsken? Att kryddor gör sig bäst i mat? Att det kanske fanns någon hemlig ingrediens som skulle kunna gjort saken bättre? Att allt inte var bättre förr? Att det där med färgäkthet är överskattat? Ärligt talat är jag inte alls överraskad över resultatet, och det finns fler färgningsrecept i den där boken som jag är sugen på att prova. Vissa för att de verkar bra, andra bara för att de verkar kunna ge dålig färg eller högt slitage på fibern. Vad sägs om att färga linne blått med blåbär och järn? Jag är skeptisk, och nyfiken!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s