För lite över ett år sedan satte min pojkvän och jag upp en vadmalsväv med hjälp av min mor. Vi var superpeppade allihop, men när uppsättningen väl var klar blev våra vävdrömmar inte riktigt uppfyllda. Trådarna gick av och skälet såg ut som en snårskog. Vi vävde en bit och sen blev det vår och sommar och tiden försvann till annat. Hela hösten stod den där, vävstolen, med sin vadmlasvarp och såg alldeles försummad ut. Det dåliga samvetet kröp sig på med lusten gjorde det inte. Känslan av vi borde blev starkare och starkare. Vi hade dessutom lånat en sked och det visade sig för ett tag sedan att den snart skulle användas till en annan vadmalsväv. Valet stod mellan att klippa ner den ofärdiga vadmalen eller att lösa problemen och väva klart. Här slog min (annars obefintliga) tävlingsinstinkt in. Klart vi hinner väva klart! Pojkvännen hängde på. Laga trådar, spraya hårspray, väva, laga, spraya, väva, väva, väva. Ju mer vi brydde oss, och ju mer vi vävde, desto medgörligare blev också väven. I tisdags, efter 7 meter vadmal, klippte vi ned. Äntligen! Nu återstår bara stampningen. Förhoppningsvis i vattendriven stamp, men det beror på vårflod, tillgänglighet och tid.
Vad händer annars då? Ja, mycket slöjdande har det inte blivit. Den mesta tiden har upptagits av Bäckedalsvikariatet och vadmalsväven. En liten messma i skinn som en kollega garvat har jag dock hunnit med. Nu när vadmalsväven är klar tänkte jag sätta saxen i lite större projekt. Fortsättning följer.
emma frost 