Det är så väldigt spännande med handsömnadstekniker. Det finns så mycket man kan åstadkomma med bara nål och tråd. En teknik som då och då både hyllas och diskuteras kring i handsömnadskretsar är en söm som är lite svårbenämnd, i alla fall på Svenska. Kanske är det just därför den har så många olika namn?
På Norska kallas den för spilesøm. I Pernilla Rasmussens avhandling kan man också hitta den under de tyska termerna beidseitige Saumstiche och die englische Nath. Den senare termen har senare översatts till engelsk söm. Ylle-ylle-foder-sömmen eller en variant av sammanfogning av yttertyg och foder i ett moment används ibland också för att beskriva den på Svenska, men båda dessa varianter är ju lite långa. Om någon därute sitter på fler namnvarinater så samlar jag gärna på dem också!
Men vad är det som är så speciellt med den här sömmen då? Jo, den är himla smart och ganska effektiv. Man syr nämligen ihop delarna i ett plagg samtidigt som man syr i fodret. När man fäster ihop alla tyglager på det här viset så kan sömmen bli stel, särskilt om man syr i kraftigare material. Den egenskapen verkar skräddare under i alla fall 1700- och 1800-talen utnyttjat när det valt sina tekniker. Spilesøm, engelsk söm (eller vad man nu vill kalla den) hittar man nämligen ofta i sidsömmar, ryggsömmar eller skört i tröjor, västar, livstycken och snörliv. Rätt praktiskt, eftersom valet av sömnadsteknik också förstärker plaggets form.
Men har den bara används under 1700- och 1800-tal då? Nej, naturligtvis inte, men den finns väldigt väl representerad i bevarade plagg från de seklen. Den används fortfarande idag på sina håll, till exempel i mitt examensarbete. Dessutom finns det ett väldigt tidigt fynd av den också, nämligen i en vikingatida skjorta från Danmark. I just sidsömmarna, har jag för mig.
emma frost 