Två rödmagder till moradräkt: en från 1800-tal och en från 1900-tal. Foto: Emma Frost
Något som jag tycker är väldigt intressant är folkdräkters förändring och utveckling över tid. Trots att det handlar om lokalt särpräglat dräktskick i konservativa bygder så har inte tiden stått still. Både bygden, människorna och kläderna har förändrats i alla tider. Moradräkten är inget undantag.
Här kommer ett citat ur Ella Odstedts Övre Dalarnes bondekultur under 1800-talets förra hälft – Folkdräkter. Det handlar om magder i Mora, det vill säga förkläden till dräkten.
En kvinna f.1870 uppgav blå, röda och svarta magder. ”I min ungdom då var det röda och gröna mest, men så kom de färgerna bort, och de blev mest blått och svart, som användes. Men sen blev det modernt igen med rött, så då jag var gift och min flicka växte upp då fick jag skaffa rött förkläde åt henne.” Ränderna på förklädena äro också mycket ändrade nu, ”inte alls so förr”.
I samma bok kan man läsa liknande förlopp kring männens livstycken (västar):
I Mora uppgives i äldre tid vita och gröna livstycken [för män]. Det senare användes på bröllop samt sommarsöndagarna. De voro sådeles de finaste. … Det gröna livstycket försvann först ur bruk, det blå kom in och så brukades de vita och blå, slutligen mest blå. En kvinna född 1862 sade sig själv minnas endast vita och blå.
Nu kan det hända att någon morabo hajar till. Vita västar på männen? Gröna som slutat användas? Blå västar på morakarlar? Tja, de vita var arbetsvästar och ansågs antagligen inte vara så mycket att spara på, till skillnad från de gröna och blå som var finkläder. De blå blev kvar på Sollerön och de gröna började helt enkelt användas i Mora igen. Hur kan då det komma sig? Helt enkelt för att det alltid funnits något eller några som har påverkat dräktskicket. Vem det var har genom historien varierat, ofta kyrkan eller sockenstämman. I fallet med västarna kan det ha varit hemslöjdsrörelsen i kombination med makarna Zorn. Citatet är från Moradelen i Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet.
Det är ock deras [hemslöjdens vänners och folkhögskolans] och främst Zorns förtjänst att mansdräkten ej är fullständigt försvunnen; den av honom stiftade Mora Lekstugas medlemmar måste bära den, så började även andra skaffa sig den, och nu ser man den åtmonstione någon gång vid hälg eller fäst, medan för ett tjog år sedan på sin höjd några gamla enstaka plagg funnos kvar hos någon gammal gubbe.
emma frost 