”Det är så synd att sånt här inte finns kvar idag” fick jag höra en gång när jag stod och spann ullgarn på slända. Nog kändes det rätt konstigt, för det var ju mig och mitt spinnande som betraktades. Det var enligt betraktaren just det hantverket som jag just då utförde som inte fanns kvar just då. Som om hela jag skulle vara någon slags historiskt hantverksspöke som hemsökte industrisamhället.
Vad svarar man på sånt?
När jag talade om att, jo, sånt här finns kvar idag och folk spinner nu för tiden också, då fick betraktaren sig en riktig funderare. Nu i efterhand har jag också själv funderat på det hela. Vad är det som får folk att säga sådana här saker? Om man aldrig sett någon spinna förut så är det inte konstigt att man inte har en aning om att någon nu levande människa faktiskt kan spinna. Det kan jag förstå. Att man sedan blir paff om man ser en spinnerska, det kan jag också förstå. Påståenden som ”det är så synd att sånt här håller på att försvinna” kan jag också förstå, för det förutsätter att det som försvinner faktiskt inte redan har försvunnit.
Kanske var den där känslan av att vara ett spöke, en främmande kvarleva från ett annat samhälle, något nyttigt och väldigt träffande? Kanske är det så det ter sig för vissa utomstående när någon står med en massa korta ullfibrer och gör tråd av dem på ett väldigt tidskrävande sätt? Kanske ter sig sådant hantverk otroligt malplacerat och onödigt i dagens samhälle? Kanske är det på grund av just detta som det känns så viktigt för mig, och många andra, att faktiskt göra saker för hand? Inte för att bevara en massa tidskrävande hantverk för bevarandets skull. Nej, viljan att hålla på med något så tidsoeffektivt kan kanske komma ur ett behov av att se, eller göra, hela tillverkningsprocessen. Att ha kontroll över tillverkning och kvalitet. På så vis kan det handgjorda kännas lite mer ”på riktigt” än föremål som varken visar spår av tillverkare eller ursprung.
Många hantverkstekniker är dessutom så grundläggande tekniska att det skulle vara näst intill löjligt om det inte fanns någon som kunde utföra dem idag, i detta samhälle som vimlar av teknik och maskiner. Kan ingen grunderna ordentligt så blir det mest bara som det blir och kanske inte som man tänkt (om man nu inte är väldigt bra på att tillverka en massa maskiner, vill säga). Det gäller i och för sig för mer än bara textilhantverk. Vet man inte vad det blir för kvalitetsskillnad på olika fibrer, spinnriktningar, vävbindningar eller sömnadstekniker så kan man ändå inte tillverka den optimala textilen till vad ändamålet än må vara, oavsett hur mycket maskiner man har. Visst kan maskiner vara bra att ha, men visst kan händer vara minst lika viktiga. Att göra saker för hand kräver visserligen tid, men annars är begränsningarna få. Jag tycker det är ganska fantastiskt.
emma frost 