Ett fantastiskt roligt projekt ligger framför mig: Jag ska rekonstruera en empirekappa. Inför detta har jag mätt upp en kvinnokappa i kläde ur Nordiska museets magasin, NM0059312. Kappan är fantastiskt tidstypisk och väldigt välsydd, så fin att jag myser vid blotta tanken av den. Till råga på allt så finns en smula av dess historia dokumenterad. Den köptes 1889 till museet för 4 kronor vid en aktion i Halland. Den förra ägaren var en kvinna som avlidit samma år, 89 år gammal. Hon i sin tur hade ärvt den av sin mor. Var mamman (som var piga) hade fått den ifrån står inte i museets anteckningar, men däremot en notis om priset: ”för att få medel till en sådan kappa måste en piga tjäna två år och däröfver”. Spännande!
Nåja, nu till saken. Innan jag kan börja roa mig med sömnaden så måste en massa val göras. Ska jag sy rekonstruktionen i originalstorlek för att få exakt samma snitt och proportioner som orginalkappan även om det innebär att den inte passar på någon nu existerande person? Eller ska rekonstruktionen storleksanpassas det för att få samma passform på en nutida bärare som originalplagget hade på sin dåtida? Vad är viktigast i val av material? Färg, textur, fiber, bindning, beredning eller något annat? Det Perfekta Materialet finns ju tyvärr sällan i butiker nu för tiden. Hur ska jag sy? Alla sömnadstekniker och eventuella mellanlägg går inte att se eller känna sig till. Sist men inte minst, de kanske viktigaste frågorna: Ser det undersökta plagget verkligen ut som det gjort från början? Kan jag lita på det jag ser?
I det här fallet är vissa val lätta eftersom det här projektet är ett skolarbete. Storleksförändring ingår till exempel i uppgiften. Men hur ska jag förändra? I stort sett alla 1800-talsplagg som jag mätt upp har haft buteljaxlar så sluttande att de i jämförelse med en nutida persons kroppsform knappt kan räknas som axlar. Där får jag helt enkelt böja mig för evolutionen och ändra på kappans snitt. Materialet då? I det här projektet får färg och bindning vika för tygkvalitet och textur. Målet just nu är att göra en kappa som fysiskt känns på samma sätt även om exakt rätt tyg inte går att få tag på. Sömnadsteknikerna då? Där kommer provlappar väl till pass! Ett par halva, pikerade kragar och olika typer av rynkor är redan gjorda, och mer lär det bli.
Slutligen, har den där gamla empirkappan alltid sett ut som det gör idag? Det är klart den inte har! Plagget är antagligen runt 200 år gammalt och dessutom använt. Färger förändras, tyger töjer ut sig av användning, slits och ibland lagas de eller sys om. Just den här kappan verkar sliten men inte omsydd eller lagad. Det största ingreppet som gjorts är att delar av skärpet (och därmed det enda spåret av stängningsanordning ovanför midjan) klippts av. De förslitningar som ger en inblick i plaggets insida är guld värda, däremot gör det avklippta skärpet att jag inte har någon aning om hur kappan stängts i midjan eller ens burits. Och här, mina vänner, kommer en redan bekant fråga: Hur ska rekonstruktionen sys för att få samma passform på en modern kropp som originalet hade på den dåtida bäraren?
Jag tycker det här är otroligt spännande, inte bara när det gäller sömnad. Det hela handlar egentligen om källkritik och svårigheten i att redovisa historia på ett neutralt och objektivt sätt, i detta fall genom en rekonstruktion.
emma frost 