När jag i min barndom ville köpa något så fick jag ofta till svar “Nej, en sån kan vi göra själv”. Det kunde gälla kläder, styltor, lådbil… helt enkelt saker som man kan tillverka med hjälp av textil, trä, metall och en symaskin eller ett garage. Någon annat som ofta yttrats i mitt barndomshem är “det kan ju vara bra att ha”. Nu, många år senare, så sitter det där fortfarande kvar.
En sommarkväll när jag och mina föräldrar satt i växthuset och fikade så frågade jag min far om han hade lust att göra ett par ullkammar till mig. Eftersom han inte hade en aning om vad jag pratade om så hämtade jag ett nummer av tidningen Hemslöjd och visade honom bilder varpå han utbrast “det där har ju jag färdigt”. Det finns mycket i gårdens uthus och skrymslen men ullkammar har jag då aldrig sett. Det var inte heller ullkammar som han hade, utan farfars gamla trasiga bärplockare som han hade sparat eftersom de kunde vara bra att ha. Sagt och gjort, ett par skaft och lite slipande senare hade han återbruksslöjdat ett par ullkammar. Har jag inte en fantastisk far?
Kammarna fungerar fint och av den kammade ullen har jag provspunnit några dockor på slända, både alpacka och fårull har det blivit. Just nu spinner jag av en grå ull, en korsning mellan finull och gute. De korta fibrerna och skröffset som blir över vid kamningen har jag sparat till senare tillfälle när tid infinner sig. Det skulle kunna bli ett flerfärgat, mer eller mindre galet effektgarn. Annars kan min pojkvän alltid tova av det. Sparas ska det i alla fall, det kan ju vara bra att ha.
emma frost 